I am back!

Veckan har varit minst sagt intensiv där möten med "gamla" vänner & middagar har avlöst varandra tillsammans med vardagslyx som massage, bio och champagne! Men, självklart har den inneburit jobb också vilket genast genererade i stressont i axlarna och därav massagen. Under min första arbetsdag lyckades jag iaf boka in 7 olika möten för nästa vecka, inte så illa.

Returning to Dhaka

I am back.

I skrivande stund sitter jag bakåtlutad på Doha Airport som till synes verkar ligga mitt i en öken, men jag vet inte om min iakttagelse är korrekt.

Under min resa hit, som startade i Karlstad för sisådär 15 timmar sedan, har främst två saker tagit min energi i anspråk. Det första läste jag i tidningen Kupé. Där redogjordes för länder som hade förbud mot platspåsar –och där Bangladesh nämndes –som en av staterna i Indien (!) Varför jag blir upprörd är för att det inte är första gången jag läser detta i en tidning. Jag begär inte att ALLA ska veta att Bangladesh är ett självständigt land sedan 1971 och inte har varit en del av Indien sedan britterna lämnade landet 1947, samma år som Pakistan bildades där Bangladesh blev en del –men skribenter/ författare/ journalister som skriver för en läskrets om tiotusentals måste väl lära sig att kolla sina fakta! Så om någon hittar en mailadress ska jag gladeligen skriva mitt första klagobrev till pressen.

Den andra grejen, som jag visserligen hade blivit förvarnad för, var Qatar Airlines’ till punkt och pricka efterföljande av regelverk och minst sagt omsorgsfulla invägning av bagage. För första gången fick jag snällt lägga upp mitt handbagage på bandet för viktkontroll. Övervikt. Visserligen bara 3kg vilket var en positiv överraskning. Men så kom den negativa, priset för övervikt uppgick till 320 SEK/kg så lyckan var kort. Men tack vare förvarningar hade jag precis innan jag lämnade hemmet i Karlstad lagt ur ett par jeans, en tröja och en bok vilket gjorde att mitt övriga bagage lämnade 1,8 kg till godo. Lucky me. Dock fick jag packa om. Rätt ska vara rätt. Men jag har aldrig sett en kö som har ombildats så många gånger med samma köande människor där en överhängande majoritet fick slänga en och annan bok till semestern för att undvika straffavgiften.

Nu sitter jag alltså i Doha och jag skulle kunna ge ungefär vad som helst för att få krypa ihop i fosterställning på golvet för att få sova! Men sömnen lär få vänta. Väl framme i Dhaka om 8 h väntar middag med min nya sambo, min gamla sambo och hennes nuvarande sambo.

Bride Wanted

...följande annons finns att läsa i dagens The Daily Star [Bangladesh]:

"Bride Wanted
Electrical Engineer (MS) 30, 5'-8', working in American Co. wanted an educated, fair and tall bride who belongs to a respected family."



...i samma tidning sökes en Project Development Coordinator:

"Women are especially encouraged to apply, Smokers need not apply"

Knarkare

På sista tiden har många frågat mig varför jag trivs i Bangladesh. Varje gång är det lika svårt att sätta fingret på varför jag gör det.

Så jag har funderat.

Naturen utanför Dhaka är förvisso vacker -men det är den på många platser jag har besökt.

Människorna är förvisso gästvänliga -men det är många av de jag har mött.

Nej, den lyckligaste stunden är -när jag färdas i en rickshaw på Dhakas gator. Varken hettan, avgaserna eller de limsniffande barnen kan ta bort känslan av min egen självständighet och att jag är här för att jag vill vara det.

Styrkan och makten att vara på väg mot ett mål jag själv valt.

Jag är en frihetsknarkare.

Insikt

Att åka runt bland byarna på landsbygden och få träffa människorna som bor och verkar där förstärker insikten om att jag vill arbeta med bistånd och varför jag är här.

Landskapet är platt men så vackert. Grönt trots att det väntas regn. Risfält och mangoträd. Små köksträdgårdar där kvinnor kan odla, om än i liten skala, för att sälja på den lokala marknaden och på så sätt skapa sig en viss självständighet och ökad självkänsla som en inkomst ger.

Och människor är nyfikna och välkomnande. Ett ord på bangla lockar ofta leenden och tillrop. Vilket förstärker mina incitament att faktiskt lära mig så mycket av språket som jag bara kan!

Folk samlas gärna i klungor för att se vad vi bedeschis (utlänningar) hittar på. Här besöker Ann byns läkare.

Vissa saker är dock svåra att vänja sig vid. Att folk äter med händerna (observera enbart höger hand eftersom man använder den vänstra vid toalettbesök), inklusive jag (inte toalettgrejen) när man bjuds på mat hemma hos någon är väl okej. Även om det blir väldans kletigt att äta nationalrätten daal (currysmaksatt linsgryta, ibland mer som soppa). Men rapandet, harklandet och spottande i det offentliga rummet, även runt matbordet, känns jobbigt för en pryd svenska -för att inte tala om chocken över att höra en vuxen man i ledande ställning fisa, inte bara en gång, utan två gånger, under ett samtal.

Efter en arbetsvecka i fält -vilket har inneburit att sova i enkla träsängar eventuellt med myror i och utan AC/ fläkt, ris & daal till frukost, lunch och middag och långdragna kulturshower till vår ära där vårt deltagande förutsatts ("Små grodorna" blev succé) -var återkomsten till Dhaka och pasta/ SPA & träning helt gudomligt.

Candle lights

Blockljus, ficklampa och helst en uppladdningsbar fyrlampa är närmast ett måste i varje hem. Flera gånger varje dag inträffar ett strömavbrott. Det kan väl inte vara så farligt tänker ni. Nej förvisso inte -men med 40 grader utanför dörren när AC:n slutar fungera -då är det lätt att koncentrationen på jobbet brister och mjölken surnar. Men kanske skulle man försöka njuta av den stillheten och mörker som strömavbrotten på kvällen ändå bjuder på.

Denna vecka ska Bangladesh för första gången i historien göra en tidsomställning till "sommartid". Anledningen? Att man förväntas spara ofantliga mänger elektricitet om det är ljust en timme till på kvällen.

Bangladesh har även implementerat andra anmärkningsvärda lösningar för en bättre miljö. Platspåsar är mer eller mindre förbjudna och istället används vackra bagar gjorda av återvunnet papper eller jute. I Dhaka är endast fordon drivna av naturgas tillåtna för att minska de höga nivåerna av luftförorening i staden.
_________________________________________________________

Idag firar jag två veckor i Bangladesh (som för övrigt betyder "Country of Bengal"). Kanske borde intrycken vara fler, men sorgligt nog blir man avtrubbad vid resor även i fattiga länder. Detta trots att man ser stympade, missbildade -eller helt enkelt mindre bemedlade människor, vuxna och barn, varje dag som lever sina liv bland avgaserna i bilköerna i staden med 12 miljoner invånare, i ett dike eller vid en bensinpump. Men de flesta av dessa människor som man möter genom bilrutan eller på gatan har fantastiska ögon och fantastiska leenden. Hur kan dom, som inte har något, ge mig ett varmare leende än någon som har allt?
_________________________________________________________

Efter två veckor talar jag fortfarande endast ett fåtal ord av bangla. Men jag kan dirigera en rickshaw: rakt fram, höger, vänster -stopp! Och sedan tacka artigt. That's about it. Men den ska förbättras! Jag ska börja ta bangla-lektioner. Och människor här hjälper gärna till! Med 230 miljoner utövare i regionen är det lätt att hitta människor att prata med!

Andra lektioner jag har börjat ta är tennis. Nu är siktet inställd på att bli bra. Minst. Med två års häng på Nordic club framför mig tycker jag det är en realistisk målsättning. Utmana mig gärna när jag kommer hem;)

Angels...

...Charlie's Angels

På fredagskvällen gästade Charlies änglar en avskedsfest med Hollywoodtema. Alla var där. Änglarna hade flera uppdrag under kvällen. Bland annat iscensattes 4 klädbyten.

________________________________________________________