Vägen mot Bangladesh...

...började idag. Min första dag på nya jobbet.

Eller egentligen redan igår. Med en sju timmars lång tåg- och bussresa norrut till SIDA Civil Society Center (www.sida.se/scsc) i Härnösand. Jovisst!

Som eminent ressällskap hade jag Jesper, en gammal kompis från tiden jag bodde i Granada, Spanien. Han jobbar numera på Kristna Fredsrörelsen (http://www.kfr.se/) och ska även han öka sina kunskaper om LFA-metoden -Logical Framework Approach -som är ett vanligt förekommande mål- och styrinstrument i projektarbeten. Vi har inte setts sedan hans son Lucas föddes för ca 4,5 år sedan så timmarna på tåget flög förbi!

Det här är mitt första besök i Härnösand -med undantag för de gånger jag passerade nattetid med Y-buss från Umeå. Mina första intryck var en vacker kyrka -och en massa raggare! Jag har inte sett så många raggare sedan Årjängsmârten -96!

Kursgården är fin och jag är inkvarterad i ett stort rum med, förutom säng, både skrivbord, soffa och uteplats. Allrummet är rymligt med två TV-rum och ett musikrum, ljudisolerat. I am very happy!

Kursen i sig är intressant och kommer vara mycket användbar. Med på kursen är en rad biståndsmänniskor från olika organisationer med varierande och spännande erfarenheter och upplevelser i bagaget.

____________________________________________________

Men, trött är jag! Jag har sovit så ofantligt dåligt! Och det trots den sköna, halvhårda, sängen. Jag har haft mardrömmar hela natten. För er som känner mig vet att jag mina drömmar är lite smått surealistiska (understatement) -och min drömbok har jag ännu inte hunnit plöja. Inatt drömde jag återigen om karaktärerna i Days of our lives -världens längsta såpa -i Sverige känd som Våra bästa år. I natt var det den sluga Kate som försökte knivmörda mig.

Devious Kate