Insikt

Att åka runt bland byarna på landsbygden och få träffa människorna som bor och verkar där förstärker insikten om att jag vill arbeta med bistånd och varför jag är här.

Landskapet är platt men så vackert. Grönt trots att det väntas regn. Risfält och mangoträd. Små köksträdgårdar där kvinnor kan odla, om än i liten skala, för att sälja på den lokala marknaden och på så sätt skapa sig en viss självständighet och ökad självkänsla som en inkomst ger.

Och människor är nyfikna och välkomnande. Ett ord på bangla lockar ofta leenden och tillrop. Vilket förstärker mina incitament att faktiskt lära mig så mycket av språket som jag bara kan!

Folk samlas gärna i klungor för att se vad vi bedeschis (utlänningar) hittar på. Här besöker Ann byns läkare.

Vissa saker är dock svåra att vänja sig vid. Att folk äter med händerna (observera enbart höger hand eftersom man använder den vänstra vid toalettbesök), inklusive jag (inte toalettgrejen) när man bjuds på mat hemma hos någon är väl okej. Även om det blir väldans kletigt att äta nationalrätten daal (currysmaksatt linsgryta, ibland mer som soppa). Men rapandet, harklandet och spottande i det offentliga rummet, även runt matbordet, känns jobbigt för en pryd svenska -för att inte tala om chocken över att höra en vuxen man i ledande ställning fisa, inte bara en gång, utan två gånger, under ett samtal.

Efter en arbetsvecka i fält -vilket har inneburit att sova i enkla träsängar eventuellt med myror i och utan AC/ fläkt, ris & daal till frukost, lunch och middag och långdragna kulturshower till vår ära där vårt deltagande förutsatts ("Små grodorna" blev succé) -var återkomsten till Dhaka och pasta/ SPA & träning helt gudomligt.